Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII. Vandringslagens bud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Blott han själv och kapten Eppingwell voro nu
utrustade med bössor.
— Kom hit och gör upp eld! kommenderade
han, i det han plockade fram den värdefulla
tändsticksasken med dess tillbehör av
björknäverstrimlor.
De båda indianerna började surmulna arbetet att
samla ihop torra grenar och kvistar. De voro svaga
och vilade ofta, under det de gjorde ihärdiga
försök att ej stupa omkull och stapplade omkring med
skälvande knän. Efter varje tur måste de vila en
stund, eländiga och dödströtta. Stundom hade
deras ögon ett uttryck-av tålig undergivenhet och slö
likgiltighet för lidandet, stundom tycktes de ha ett
uttryck, som om de skulle velat bryta ut i ett vilt
skri: "Jag, jag, jag vill också leva!" — allt
levandes krav.
En lätt vind blåste från söder och bet bistert i
de blottade kroppsdelarna och drev kylan som
eldnålar genom pälsverk och kött ända in till benen.
När elden flammat upp och smält snön i en liten
omkrets, tvingade Sitka Charley sina motvilliga
kamrater att hjälpa honom med att sätta upp ett
vindskydd. Det var en mycket primitiv anordning
— blott en filt, som spändes upp framför elden på
vindsidan i 45 graders vinkel. Den utestängde
emellertid den kalla vinden och reflekterade värmen på
140
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
