Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII. Vandringslagens bud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kommo inom synhåll vid en krök av floden. De
stapplade och stånkade som om de buro tunga
bördor, fastän hela deras packning på ryggen blott
vägde några få pund. Han utfrågade dem ivrigt, och
deras svar tycktes lugna honom. Han skyndade på.
De nästa som kommo i sikte voro två vita män, som
mellan sig stödde en kvinna. Också de vacklade
som druckna, och deras ben darrade av utmattning.
Men kvinnan stödde sig endast lätt på dem och
försökte tydligen använda sina egna krafter till det
yttersta. Då han fick se henne flög ett glädjeskimmer
över Sitka Charleys ansikte. Han hyste stor
tillgivenhet för mrs Eppingwell. Han hade sett många
vita kvinnor, men denna var den första som befann
sig på långfärd med honom. Då kapten
Eppingwell föreslog det djärva företaget och erbjöd
honom ersättning för hans tjänster, hade han allvarligt
skakat på huvudet, ty det var en färd över
Nordlandets okända hemska vidder och han visste att det
var en färd, som krävde det yttersta av ståndaktiga
män. Men då han fick veta, att kaptenens hustru
skulle följa med dem* vägrade han bestämt att ha
något att göra med företaget. Hade det varit en
kvinna av hans egen ras, skulle han inte ha brytt
sig om det, men dessa kvinnor från södern — nej,
nej, de voro för veka, för svaga för dylika företag.
Men Sitka Charley kände inte dessa kvinnor. Fem
142
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
