Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII. Vandringslagens bud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
talade och band den fast vid sin egen packning.
Han sparkade pä Joe, tills smärtan drev honom ur
den lycksaliga glömska, vari han låg försjunken och
tvingade honom huvudyr på fötter. Därpå föste han
honom ut på vägen och fick honom i gång. De båda
indianerna försökte smyga sig bort.
— Stopp, Gowhee! Och du också, Kah-Chute!
Har mjölet givit era ben en sådan styrka, att de
kan springa fortare än det snabba blyet? Tro inte
ni kan undslippa lagen. Var män i er sista stund
och var belåtna med att ni dör med fulla magar.
Kom! Ställ er där vid timmerhögen, skuldra mot
skuldra. Lyd!
De två männen lydde utan fruktan, ty det är
framtiden människan hyser rädsla för och inte för stun-
<3
den.
— Du, Gowhee, har hustru och barn och en
hydda av djurskinn i Chippewyan. Vad är din sista
önskan?
— Ge henne de saker, som kaptenen lovat mig
— filtarna, pärlorna, tobaken och lådan som ger
egendomliga ljud på de vita männens sätt. Säg att
jag dog på färden, men säg inte hur.
— Och du, Kah-Chute, som varken har hustru
eller barn?
— Jag har en syster, som är gift med
kommissio-nären i Koshim. Han slår henne och hon är inte
150
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
