Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX. En Odyssé i Nordlandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hamn och därpå till ett ödsligt land, där de satte
oss att gräva salt i gruvorna. Somliga dog och —
och andra dog inte. —
Naass drog täcket åt sidan från sina axlar och
blottade sin ärriga och söndersargade hud, som
visade omisskänliga tecken efter knutpiskan. Prince
höljde hastigt över honom, ty det var ruskigt att se.
— Vi voro där en lång tid, fortsatte Naass. Ibland
gav sig män i väg söderut, men de kom alltid
tillbaka. När vi från Yeddofloden en natt reste oss
och tog gevären från vakten, begav vi oss därför
mot norr. Och landet var mycket vidsträckt, med
slätter, genomdränkta av vatten, och stora skogar.
Och vintern kom med mycket snö på marken, och
ingen visste vägen. Många månader vandrade vi
genom de ändlösa skogarna — jag minns det
knappast nu, ty det var ont om föda, och ofta lade vi
oss ned för att dö. Men till sist kom vi till det kalla
havet, men då var vi blott tre kvar. En hade seglat
från Yeddo som kapten, och han kände hur de stora
länderna är belägna och de ställen, där man kan
gå över isen från det ena landet till det andra.
Han anförde oss — jag vet inte vart, det var så
långt — tills vi blott var två. Då vi kom till land,
träffade vi fem av det folk, som lever i det landet.
De hade hundar och skinn och var mycket fattiga.
Vi stred i snön med dem, tills de dog. Kaptenen
219
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
