Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Världsalltets uppkomst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det finns inga stjärnor som äro 62,5 millioner
gånger större än vår sol. Varken solen eller
några kända stjärnor kunna alltså ha uppstått så,
som Newton tänkt sig. Hur kunna vi då säga,
att Newtons teori hållit sig? Jo, det är icke
stjärnorna, som uppstått genom kondensationer. Det
är nebulosorna. Som förut nämnts, känna
vi två millioner dylika stjämfamiljer. Det ar ju
en aktningsvärd mängd kondensationer, som
måste ha bildats, för att dessa skulle komma till.
En nebulösa är alltså till sitt ursprung
kondenserad och’ förtätad urmateria. När den
uppstod genom att den drog till sig molekylerna och
därpå sammandrog hela sin massa, uppkommo
strömmar i gasmassan. Om dessa strömmar
tillfölje gravitationen gingo i riktning mot
kondensationens medelpunkt, skulle resultatet blivit en
regelbundet sfärisk himlakropp. Men strömmarna
gingo i allmänhet ej sä regelbundna vägar, vilket
hade till följd, att kondensationerna så
småningom råkade i rotation, först mycket långsam men
sedan hastigare, i den mån massan ytterligare
sammandrog sig.
Vi känna flera nebulosor av rent sfärisk form.
Men den stora massan har en ellipsoid form, ja,
de högst utvecklade likna närmast till formen ett.
fickur och ej ett klot. Ju starkare
rotationshastighet, desto kraftigare blir utbuktningen i
ekvatorialplanet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
