Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nyare viktiga upptäckter inom astronomien. Stjärnvärlden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kolväten och koloxid, på sin yta och kittas därigenom
tillsammans, då de stötas mot hvarandra. På detta sätt gyttras
smådropparna småningom ihop till meteoriter, som sedan
fortsätta sin vandring genom rymderna.
Utom genom dessa smådelar, som kastas ut af
strålningstrycket, dela solarna med sig åt hvarandra en del
af de gasmassor, som störta ut från dem åt alla håll i
rymden vid sammanstötningar mellan solarna, äfvensom
genom de gasmolekyler, som, genom upptagande af
strålningen från solarna i nebulosornas yttre delar, få en så
stor hastighet, att de lösgöra sig från nebulosorna och
störta ut i rymden (jfr Världarnas utveckling s. 152).
Maxwells yttrande att »intet materiellt ting kan hafva
gått öfver från en stjärna till en annan» håller således
alls icke streck inför en närmare granskning.
Under de senaste tjugo åren har vår kunskap om
värmestrålningens natur ökats i en alldeles utomordentligt hög
grad. Viktigast äro Stefans och Wiens lagar. Den förra
säger, att en kropp, som ej reflekterar eller genomsläpper
strålning, utsänder en värmestrålning, hvars styrka växer
såsom den fjärde potensen af dess absoluta temperatur
(räknad från 273° C. såsom nollpunkt). Den senare
anger, huru den totala strålningen är sammansatt af de olika
slagen af värmestrålar (motsvarande färgerna inom
spektrum). Med hjälp af den förra lagen kan man beräkna
temperaturen på de planeter och månar, som ha en fast
skorpa; denna beräkning utfördes först af Christiansen.
Man vet nämligen, huru stor värmemängd himlakroppen
i fråga mottager från solen. Då himlakroppen har en
fast skorpa, så har den också en nära oföränderlig
temperatur, d. v. s. dess utstrålning mot himlarymden är
mycket nära lika med den värmemängd, den mottager från
solen. Då utstrålningens sammanhang med temperaturen
är kändt, så kan man således beräkna äfven denna.
Denna beräkning leder till fullkomligt riktiga värden
för sådana planeter och månar, som sakna atmosfär,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
