Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Energibegreppets införande i kosmogonien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
begynnelsehastighet, som erfordras för åstadkommande af
ett centrifugalt system efter sammanstötningen, skall bli
möjlig, fordras att de båda sammanstötande gasmassorna
förut skola hafva varit utsatta för påverkan af och fort-
farande ligga inom verkningskretsen för ännu större attra-
herande massor — säger Ritter.
Efter Ritters undersökning kunna helt och hållet centri-
fugala bildningar vid sammanstötning mellan två slocknade
solar endast uppkomma i de sällsynta undantagsfall, då dessa
solar ha en utomordentligt stor hastighet. Men intet hin-
der finnes för oss att antaga, att en bråkdel, vanligen ringa,
af solsystemet blir centrifugal, medan hufvudmassan bil-
dar ett centripetalt system. Det är detta förlopp, som
ofvan framställts såsom det normala. Det centrifugala
systemet bildar då en dubbelt spiralvriden nebulosa kring
det centripetala systemet såsom medelpunkt, hvilket små-
ningom utbildar sig efter det förlopp, som Laplace ut-
tänkt för sin gasnebulosa, som förvandlas till ett pla-
netsystem.
Ritter har också beräknat tiderna för en fixstjärnas af
solens storlek utveckling under olika tider. Han skiljer
därvid på fyra perioder. Den första motsvarar nebulose-
stadiet. Temperaturen är därför jämförelsevis låg; stjär-
nan ger först nebulosespektrum, sedermera strålar den en-
ligt Ritters åsikt ut rödt ljus. Denna senare åsikt delas
af åtskilliga forskare, såsom Lockyer, af teoretiska skäl,
men observationerna motsvara ej denna föreställning. Ne-
bulosorna ge Vätgasens och heliumets lysande linjer. Det
finnes också stjärnor, som ge dessa lysande linjer och
således stå nära nebulosorna, de ha emellertid icke rödt
utan hvitt ljus. Det ser således ut som om det af Ritter
fordrade mellanstadiet mellan nebulosor och hvita stjärnor,
töckenstjärnor med rödt ljus, skulle saknas. Det är väl
troligt, att om dylika öfvergångsformer finnas, de äro ytterst
sällsynta (jfr. V. u. s. 146). Ritter säger också, att detta
mellanstadium är af försvinnande liten varaktighet, järn-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
