Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Oändlighetsbegreppet inom kosmogonien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
materien som energien kommit till. Lord Kelvin har också
kraftigt bidragit till läran om värmedöden, eller som han
kallade det energiens försämring. Denna strider fullkomligt
mot det evighetsbegrepp, som ligger till grunden för den
mekaniska värmeteorien, och vi måste därför se oss om
efter en utväg ur denna svårighet, hvarpå hittills natur-
forskarne förgäfves pröfvat sina krafter.
Det är tydligt, att om världen, såsom den otvifvelaktigt
gör, genomlöper en utveckling och tiden för denna ut-
veckling är oändligt lång, så måste densamma också un-
der den oändligt långa tiden ha nätt sin slutpunkt. Om
en slutpunkt ej blifvit nådd, kan detta endast bero därpå
att utvecklingen ej sträfvar till ett sluttillstånd, utan sker
i ett slags fram- och återgående rörelse. En — visserligen
mycket dunkel — antydan till en sådan uppfattning finnes
redan hos Kant, som talar om en »förnyelse» af den ut-
brända solen, »i blandningen med kaos» genom afstö-
tande af den flyktigaste och finaste materien från solen
till zodiakalljusets materia, som utgör en återstod af det
gamla kaos.
Kant har följande märkliga uttalanden: »Om nu sålunda
skapelsen är oändlig i afseende på rummet . . ., så kommer
världsrymden att befolkas (»belebt») med världar utan tal
och utan ända.» Han talar vidare om, huru solarna slock-
na och världarna förgås kring den centralkropp, som han
antager i den synliga Stjärnvärlden, för att väckas till lif
längre bort därifrån, så att de med lif begåfvade världar-
nas antal alltid växer. »Men hvad blir det väl af mate-
rien i de så förstörda världarna? Kan man ej tro, att
naturen, som en gång har kunnat försätta sig i ordning
och i ett så skickligt system, lika lätt kan återframträda
och förnya sig ur det nya kaos, i hvilket försvinnandet
af dess rörelse sänkt det? Man kan ej längre tveka att
medgifva detta.» Kant antar, att när planeter och kome-
ter störta ned på solen, så skall genom den därvid upp-
ståndna hettan materien åter stötas ut åt alla håll och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
