Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Etnopolitiska problem II. Rasproblem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Pobjedonostsev, den Heliga synodens ledare under ett
helt kvartsekel (1880—1905), fick en inkarnation och
en stark kämpe i officiellt ledande ställning. Men
politiska hänsyn vände regeringens ansikte bort, i
andra riktningar, där en skörd syntes mera mogen;
och det skulle icke vridas tillbaka till Europa, förrän
man kommit till bankrutt i Asien och full revolution
hemma.[1]
Med revolutionens kufvande börjar panslavismens
tredje och sista akuta skede. Reaktionen i Ryssland
grep i dessa strängar för att samla folket och afleda
dess uppmärksamhet från inrikespolitik. Den ryska
"nationalismen", som det nu hette, fick alltså fritt spel;
och Österrike-Ungerns aggressiva steg att annektera
det serbiska Bosnien-Herzegovina 1908 blef gnistan i
krutet. Nu brast "ententen" af 1897, som suspenderat
deras tvist på Balkanhalfön. Redan förut på året hade
en allslavisk förkonferens samlats i Prag — som
alltjämt var härden för rörelsen utanför Ryssland, och
som vid sekelskiftet tjänat som medelpunkt för en del
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
