Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - J. Thulin: Vårt folklifs förädling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bland dem, som i den vaknande nationella
ungdomsrörelsen vilja se en vägrödjare för ett förädladt folklif,
dess mer kände jag, att bland det onda, vi ha att kämpa
mot i vårt folklif, råheten är en af hufvudfienderna.
Det behöfves en genomgripande förädling, för att vårt
folklif skall bli värdigt fosterlandet med dess stora
minnen och ännu större möjligheter.
Så föddes ur varma känslor, som jag hvarken
kunde eller ville dämpa, den lilla i två upplagor utgångna
folkskriften »Vårt folklifs förädling, ungdomens
största fosterländska uppgift, några ord till tjänst för
ungdomsrörelsen». Dess hufvudanklagelser voro dessa tre:
Vårt gräsliga svärjande och i allmänhet råheten i talet,
den förnedrande dryckenskapslasten och öfverhufvud
råheten i sederna, njutningslystnaden och öfverdådet i
förening med råhet i uppfattningen af lifvet, dess
uppgifter, ansvar och glädjekällor. — Jag citerar några ord:
»Visst svärjes äfven i andra land, men det är något
så rått öfver det svenska svärjandet och ett sådant
omåttligt hopande af dessa råa eder, att det är en skam,
verklig skam för »ärans och hjältarnes språk». Man
kan ju ibland vid sammanträffande med en del
manlig ungdom på tåget undra, om ej de onda andarna fått
fribiljett med. Den ena edramsan styggare än den
andra utan försyn för någon ej ens kvinnor och barn.
Särskildt på landet synes denna råhet vara i tillväxt.
Själfva småskolebarnen få ibland straffas för
svärjande. Att icke tala om nattvardsgossarna. Beväringarna
svärja, när de draga ut, och — det sorgligaste af allt
— de svärja än fräckare och allmännare, när de komma
tillbaka. Officerarna själfva, som ändtligen åtminstone
i tjänsten lagt bort svärjandet, beklaga förhållandet,
men stå rådlösa. Och hvad sjunger vår manliga
ungdom, när den ej fått kristliga intressen eller kommit
med i någon sångkör! Otäckt skrål, indiantjut på
vägarna är det mesta man hör. Officerarna säga rent af,
att det är omöjligt att väcka lust för annat än
slagdängorna. Och den råa samtalstonen. Skrattet blir
flabb, skämtet blir oanständigheter. Icke minst då det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
