Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. De svenska landformerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De svenska landformerna
Den bergskedja som således restes upp var av mycket
imponerande dimensioner. Vad vi kallar den skandinaviska
fjällkedjan är bara ett litet parti av den ursprungliga kedjan. Denna
sträckte sig från Skottland över Skandinavien och Spetsbergen
till norra Grönland. Den har i sin helhet blivit kallad den
kaledoniska bergskedjan (efter Kaledonien i
Skottland). Stora delar av den har sjunkit ner i havets djup. Innan
den ännu hade brutits sönder, var den tydligen formad liksom
Alperna i en stor båge. Att denna båge vänder sin yttersida
mot öster tyder på att det bergskedjebildande trycket kom från
väster.
Detta tryck var så starkt, att det inte blott bildades stora
veck utan också väldiga överskjutningar. Liggande
veck sköts fram över sitt underlag långt åt öster och bildade
överskjutningsplattor, som kom att ligga över yngre bergarter.
Det finns i den svenska fjällvärlden många exempel på dylika
överskjutningar. Det mest bekanta torde vara Åreskutan, som
är en kvarstående rest av en västerifrån kommen
överskjutande skålla.
Den kaledoniska bergskedjan gjorde stora delar av den
europeiska norden till ett alpland långt innan de sydeuropeiska
alperna fanns till. Men vad som nu finns kvar av denna kedja
är bara ruiner. Inte ens våra högsta svenska fjäll är annat än
blygsamma rester av den ursprungliga bergskedjans sockel.
Under de många årmillionerna från silur- till tertiärtiden var
det relativt lugnt här uppe i Norden, och då arbetade vittringen
och erosionen med full kraft, så att fjällkedjan bröts ner till
en obetydlighet av vad den hade varit. Så kom tertiärtiden
med de stora bergskedjeveckningarna i Sydeuropa, Asien och
runtomkring Stilla havet. Någon liknande veckning inträffade
inte här, men det blev dock en höjning av hela det
skandinaviska landområdet. Detta bucklades upp, kanske omkring tusen
meter. Så började de nedbrytande krafterna på nytt, och
slutligen kom istiden, då minst två landisar gled fram över
fjällkedjan och gjorde dess former mjukare och rundare. Man kan
undra, att det efter alla dessa öden har blivit någonting kvar
68
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
