Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. Den svenska vegetationen - Kustregionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den svenska vegetationen
som kom söder ifrån, och granen, som kom från norr och
nordöst. Båda spred sig hastigt, boken upp till Svealand och
granen ner till Småland. Så inträffade den stora
klimatförsämringen vid övergången från bronsålder till järnålder omkring
500 f. K. Ek, hassel och bok drog sig tillbaka till sina
nuvarande områden, och granen förföljde den vikande bokskogen
till de skånska och halländska gränsbygderna.
Denna snabbteckning av den svenska vegetationens historia
ger vid handen, att det har varit fråga om ett antal stora
förskjutningar, man kunde nästan säga folkvandringar inom
växtvärlden från istidens slut till våra dagar. Därigenom fick vårt
land sin nuvarande växtgeografiska karaktär. Det nedisade
Sverige blev på några tusen år förvandlat till ett grönt och
leende land, med en förvånande mångfald av vegetationstyper,
från bokskogen i söder till fjällheden i norr.
Kustregionen.
Fårad och väderbiten stiger de skandinaviska ländernas kust
upp ur havet. Stormen viner hårt och hänsynslöst. Inte blott
havsvattnet utan även luften är salthaltig. Skogen kan inte
växa längst ut vid kusten. Den tål varken stormen eller den
salta luften. På de yttersta klipporna och hällarna växer bara
lavar, och nere vid stranden finner man saltälskande örter,
som för en botanist från inlandet erbjuder de gladaste
överraskningar. Hur långt inåt landet det skoglösa strandområdet
sträcker sig beror i första hand på vindstyrkan. För den som
själv bor i det skogrika inlandet är det en stor upplevelse att
för första gången få se ut över detta trädlösa kustland. Vart
man ser är det bara berg och hällar, trotsigt nakna som i
skapelsens morgon. Ser man närmare efter, är de dock inte
alldeles obetäckta. Stora ytor av berghällarna är bevuxna med
en rished av ljung, blåbär, kråkris o. d., och på andra ställen
har riset ersatts av torrt gräs. Men denna låga vegetation
påverkar inte landskapsbilden nämnvärt. Det är i alla fall det
hårda berget och de nakna ytformerna som här talar direkt
149
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
