Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9. Jorden och vad den ger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jorden och vad den ger
kunna avgöra i vilken del av landet man befinner sig genom
att se på de betande korna. På de sydliga slättbygderna möter
man den svartvitbrokiga låglandsrasen, stora djur med höga
anspråk på födan men också med en storartad
mjölkproduktion. I mellersta Sverige ser man den svenska rödbrokiga rasen
och i norra Sverige den hornlösa vita rasen, fjällkor som de
kallas, fast de förekommer ungefär lika långt åt söder som den
topografiska norrlandsterrängen. En fjällko äter knappt hälften
så mycket som en låglandsko, mjölkar i samma proportion men
har högre fetthalt i mjölken.
Kreatursskötseln är högst uppdriven på de sydsvenska
slättbygderna, därom råder ingen tvekan. Där ligger de stora
över-skottsområdena i fråga om animaliska livsmedel. Där finns inte
bara det största antalet nötkreatur, utan där är också
kreatursbesättningarna större i förhållande till den befolkning som
sysslar med jordbruk. Detta kan statistiskt uttryckas genom
att beräkna antal nötkreatursenheter på 100 personer av den
jordbruksidkande befolkningen. Riksmedeltalet är 175, i södra
Sverige håller det sig över 200, t. ex. i Malmöhus län 273, och
sjunker i Västerbotten till 112 och i Norrbotten till 96. Det är
klart att man endast i de trakter, där denna siffra är hög, kan
producera animaliska födoämnen utöver det egna behovet.
Men allting är så relativt i denna världen. Sättes
kreatursskötseln i relation till spannmålsodlingen, så blir den
betydelsefullare, ju längre åt norr man kommer. Var och en som har rest
i övre Norrland om sommaren minns nog hur sädesåkrarna blev
allt mindre, ju längre åt norr man kom, hur i stället de
gräsbevuxna vallarna blev allt vanligare och hur ängarna blev
översållade med små gråa lador. I slåttervallarnas större eller
mindre utbredning spårar man förhållandet mellan
husdjurs-skötseln och spannmålsodlingen, eftersom vallarna är till för
att ge djuren mat. På östgötaslätten tar sädesåkrarna upp
dubbelt så stor del av åkerjorden som vallen, i Älvsborgs län och
södra Värmland väger det ungefär jämnt, i Gästrikland har
vallen dubbelt så stor yta, i Västerbottens inland 10 och i
Norrbottens inland 20 gånger så stor areal som sädesåkern.
183
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
