Note: This work was first published in 1980, less than 70 years ago. Bertil Mårtensson is still alive, as far as we know. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - skymningen föll snabbt i Kamwarlu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bära endast hans tyngd. Det hela blev till en kusligt snabb
påminnelse om vanskligheten i alltsammans, risken av att slappna
av och tro att det svåraste var över. Företaget hade fortfarande
knappt börjat.
Glöm det inte!
Fönstret var, när man kom nära inpå det, inte längre en
liten fyrkant, utan manshögt, infattat i en nisch så djup att
man kunde stå i den. Men han skulle i så fall vara klart
synlig mot skyn ifall någon därinne skulle råka kasta en blick
utåt.
Nedan fönsternischen fanns ingenting att stå på eller ta
spjärn emot. Slottsfasaden stupade tjugofem meter rakt ner.
Han vände sig om och spejade bort mot bergen, som
mörkare än natten tornade upp sig mot stjärnhimlen.
Än syntes inga tecken att månen var i annalkande, men
det var den. Den steg obevekligt, fast osynlig, därbortom. Och
från det ögonblick då det första ljusskimret visade sig över
bergskammen, hade han endast ett par minuter innan dess sken
skulle flöda över slottet, den omgivande skogen och hela
Kamwarlu.
Det fanns ingen tid att vänta. Hon borde sova nu.
Hon måste sova nu.
Han kom visserligen för att rädda henne, men hon visste
inte att han skulle komma och hon visste troligtvis inte heller
vilken fara hon befann sig i. De hade ju ingen anledning att
tala om det för henne. Ju aningslösare offer, desto mera
lätthanterligt.
Han kröp ut på den smala grenen, lade prövande hela sin
tyngd på den, beredd att kasta sig tillbaka om den skulle visa
tecken till att brista. Det gjorde den inte.
Längre och längre ut. Till sist kunde han sträcka ut armen
och röra vid den kalla stenen, och slutligen kunde han
långsamt låta sig glida in i nischen.
Han arbetade snabbt nu.
Fingrarna trevade runt kanterna på fönstret efter ett sätt
att ljudlöst öppna det utifrån. Han var kallt, plågsamt
medveten om att han redan kunde ha blivit upptäckt, att han, om
han lyckades få upp fönstret, kunde kliva rakt in i armarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
