Note:
This work was first published in 1980, less than 70 years ago.
Bertil Mårtensson is still alive, as far as we know.
Therefore, this work is protected by copyright,
restricting your legal rights to reproduce it.
However, you are welcome to view it on screen, as you do now.
Read more about copyright.
Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- men molnen hade ännu inte börjat skocka sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
makligt upp sig i hans hjärna, som pappersrullar,
som ibland visade sig innehålla just ingenting,
hur lovande de än sett ut utanpå, men som en gång
fick honom att rycka till och knyta händerna, för
att behärska sig.
Ett pass mot söder. Grottsystemet ledde ju mot söder!
Och med den tanken ropande inom sig som en hög röst,
föll även han till sist i sömn. Utanför grottan
skrämde Ferd, som inte velat komma in utan lagt sig
som på vakt, bort något småkryp med en fnysning.
Sedan somnade även han.
*
Carli vaknade innan solen gått upp. Och rösten
inom honom hade inte tystnat, dess rop tycktes ha
ekat inom honom hela natten. Han greps av iver att
undersöka om detta verkligen var lösningen på hans
problem. Och när han såg flickan sova, fortfarande,
och märkte, när han stack ut huvudet ur grottan, att
även Ferd ännu sov – beslöt han att det här var det
rätta ögonblicket. Men flickan kunde vakna innan han
kom tillbaks, så därför skrev han med en förkolnad
gren ett kortfattat meddelande på en plan yta vid
grottmynningen. Han valde ut några långa bitar virke,
tände en och tog med dem som lyse. Därtill stack han
en förkolnad trädgren i bältet för att kunna sätta
märke om han råkade på skiljovägar.
Det fanns ingen möjlighet att undersöka alla gångar
därnere. I så fall skulle ju till sist alla gångar
ha varit märkta och han skulle inte ha haft någon
ledtråd att ta sig tillbaks med ledning av.
Det var igen en fråga om tur.
Eller instinkt.
Intuition.
Han beslöt att utgå från den här grottan. Det gällde
att se om grottorna ledde i samma riktning, kanske
strålade samman. Han måste undersöka om man fick
en känsla av att de ledde någonstans – och i rätt
riktning. Om han fick det kunde de ge sig ned på
försök. Grottorna mynnade kanske i en ravin på andra
sidan berget. Kanske det var ovanligt smalt just här ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 13:40:17 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/verkligh/0039.html
