Note: This work was first published in 1980, less than 70 years ago. Bertil Mårtensson is still alive, as far as we know. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - men molnen hade ännu inte börjat skocka sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ferd borde vara vakna nu, de väntade på honom, och
han beslöt att återvända.
Men han hade inte gått många hundra meter tillbaka,
när hans ljus med ens slocknade. Grenen han lyste
sig med hade brunnit så långt ned att den plötsligt
angrep hans hand, som exploderade i våldsam smärta –
han släppte grenen som en ren reflex, och den lilla
stumpen föll till marken och slocknade.
Ett mörker föll över honom med en ljudlöshet som
var mera öronbedövande än ett dån, påtagligare än
ett bergsras.
Inte förrän han plockat fram sitt elddon, upptäckte
han att han inte hade flera grenar att tända.
Han hade tänt den sista för länge sedan, utan att
märka det, i ren distraktion.
Nu stod han där i mörkret, som med fullständig
likgiltighet försatt honom i livsfara.
Hans första reaktion var raseri, sedan tonade vreden
bort i förtvivlan. Han hade bytt väg tjogtals gånger,
många gånger hade det funnits tre eller flera
alternativ. Och hans väg var märkt med kol.
Det var hans eget förbiseende. Men det var inte
endast han som skulle bära följderna. Om han inte
återvände kunde Denée endast rädda livet på ett sätt,
genom att på Ferds rygg återvända till Kamwarlu. Men
han misstänkte att hon aldrig skulle kunna göra något
sådant. Ensam kunde hon aldrig ta sig tillbaka till
Denetah, men hon skulle försöka – och gå under uppe
bland bergen.
Han var alldeles förlamad en lång stund, medan
tankarna pressade ned honom med samma kraft som
mörkret i grottans djup.
Sedan ryckte han upp sig, koncentrerade tankarna
till en nålvass spets av beslutsamhet och trevade sig
tillbaks, med handen löpande längs den vägg, som han
visste rymde den första avtagsvägen, på höger sida.
Allt annat trängde han bort. Steg i mörkret. Glimtar
av eftertanke. Den skrovliga känslan mot handen,
och plötsligt ingen känsla alls. Grottan, den första
gången. Tankar. Den skulle ligga på vänster sida nu,
nästa grotta i den långa följden, nej inte långa,
tänk inte på dem, en grotta till har du kvar bara,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
