Note: This work was first published in 1980, less than 70 years ago. Bertil Mårtensson is still alive, as far as we know. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - men molnen hade ännu inte börjat skocka sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tillbaks genom grottan! Tillbaks in i mörkret.
Nej, inte mörkret. Han kunde skaffa sig lyse nu, finna
en gren här och tända den och vara mera försiktig nu. Men –
Tillbaks in i grottan ...
Fast han hade inget val. Han måste.
Det fanns ju ingen annan utväg?
Han letade upp en buske till slut och bröt av ett
halvt dussin tjocka grenar av det där långsamt
brinnande träslaget. Tillbaka vid grottan slog han
eld och tände den ena. Sedan började han snabbt,
men eftertänksamt, sin vandring tillbaka.
Men han hade inte hunnit mer än femtio meter in i
grottan, då en röst sade i hans hjärna:
– Stanna där du är ...
Inte en röst. En flöjtton, en tanke med en svällande
serie övertoner, inga ord, som uttalades. Bara en
förnimmelse av vilja utifrån och en visshet om vad
denna vilja syftade på.
Nej, inte en röst. En tanke.
Och samtidigt en stark, överväldigande känsla av individualitet,
av självmedvetande, glädjen att vara ett jag.
Carli stannade. Han fick en känsla av hur något
närmade sig honom med tveklös snabbhet. Och på något
vis blev han inte alls förvånad, när Ferd slutligen
dök upp framför honom.
– Ferd, sade han, nästan konstaterande.
Tanken i hans hjärna skrattade, bubblande av glädje.
– Ja. Det blev till sist nödvändigt att ta kontakt
med dig. Jag hade hoppats slippa. Det var roligare
att vara hos dig, när du inte visste. Men jag kunde
inte se dig gå under ...
Carli smekte det svettiga djuret och kände samtidigt
själv den känsla av välbehag, sensualitet och lycka,
som hans smekning framkallade hos djuret.
Ett intelligent djur. En paradox.
En intelligent varelse, som fortfarande behöll sin
djurtillvaro, som inte byggt någon civilisation,
ingen kultur.
En tanke dök upp inom honom och den mjuka tanken inom
honom svarade innan han hunnit uttala den.
– Flickan är i grottmynningen än. Hon tror det
var hon som sände iväg mig att söka efter dig. Jag
planterade tanken inom henne, varsamt och eftersom
hon inte kände till min
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
