Note: This work was first published in 1980, less than 70 years ago. Bertil Mårtensson is still alive, as far as we know. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - urmodern födde många söner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
siare för intet. Men vem den unge mannen var, kunde
inte ens hans siarblick utröna.
När de försvunnit i morgondiset stängde han dörren
och började nogsamt att utplåna alla spår av deras
närvaro. Och när soldaterna anlände på eftermiddagen
var han sitt vresiga gamla jag, och hade naturligtvis
inte sett till några förrymda brottslingar.
Carli, Denée och Ferd färdades i en vid båge för
att hålla sig så långt borta från allfarvägen som
möjligt. Carli hade tidigare antagit att det bara
fanns en ingång till Baalims dal. Nu visste han att
det fanns en till. Deras mål var bergen på andra
sidan. De skulle bli tvungna att korsa bergen för att
komma ut i Stormarnas Pass, som var enda vägen in
i Denetah. Vid middagstid hade de korsat den lilla
dalen. Bergen sträckte ut taggiga utlöpare mot dem
som en varning att komma närmre.
Men de fortsatte. Carlis blick spejade oupphörligt
framför dem och han valde en väg delvis på måfå, som
skulle föra dem in mot något som liknade en ansats
till ett pass, en smal spricka in i berget, som
tornade upp sig framför dem, lodrätt, med snöhöljda
toppar, som förlorade sig i diset, som ännu låg
kvar. Ferd gav honom ingen hjälp. Djuret hade varit
tyst i flera dygn nu igen, och stundtals inbillade
sig Carli att den tysta och flöjtlika rösten inom
honom bara var en fantasi, alstrad av de gångna
dagarnas påfrestningar.
Carli kände sig allt mera nedstämd, när de nalkades
bergsmuren, som den här gången inte sprack upp och
löstes upp utan tycktes tätna, snarare, och bli mera
kompakt, ju närmre de kom.
Han önskade han haft en karta. Men det fanns inga
kartor över de här delarna av bergen, endast över de
bebodda dalarna och trafikerade passen, så han var
utlämnad åt sin instinkt.
Det sluttade utför. Marken lutade ned mot det mörka,
trånga passet, för att alldeles innan de nådde fram
åter börja luta brant uppåt.
Här rastade de en timme och gjorde upp eld. Carli
sköt en fågel, som var oförsiktig nog att sänka sig
från sin oåtkomliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
