Note: This work was first published in 1980, less than 70 years ago. Bertil Mårtensson is still alive, as far as we know. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - en solstrimma föll in
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inte var ovana företeelser i den här världen. En
konung kunde nog behöva skydd, även mitt i sitt
eget rike.
Kamfi-trädens doft var svagare, när man kom ur
slottsträdgården och ut på vägen, som ledde ned till
staden. Men det var ändå något upplyftande med den,
han kände sig lätt berusad och lycksalig där han
red. Djurets rörelser var smidiga och mjuka, och det
lydde minsta tryckning med hälen. Sporrar hade varit
en förolämpning mot ett sådant djur.
Och det var snabbt.
Snabbare än en häst. När det ökade farten fick dess
rörelser en kattlik mjukhet.
Det tog honom endast några minuter att komma ned
till staden.
Den var ett brokigt myller. Det var marknadsdag. Från
den omgivande landsbygden hade bönder kommit in för
att sälja sina varor och för att få ett ordentligt rus
på en riktig stadskrog. Det fanns flera stora, öppna
platser, där försäljning pågick. Vävnader i gnistrande
färger, vilkas skönhet ropades ut av själva solen,
slaktdjur – allt vad en högt utvecklad agrarkultur
kan bjuda, fanns här.
Primitivt, tänkte han. Men en förfinad
primitivitet. En kultur, som valt att stanna på ett
visst stadium och utveckla det till fulländning i
stället för att jaga vidare.
De reflexioner som hans egentliga jag gjorde,
och de tankar, som hans nya jag tänkte, utgjorde
en disharmonisk blandning, som tillsammans med den
heta luften, alla röster som ropade omkring honom,
gjorde honom en aning yr.
Han satt av och gick in och ställde sig i skuggan
av ett hus. Det var skönt att komma ur solen ett
ögonblick.
En skylt alldeles intill avslöjade att det låg en krog
här. Han letade i sitt inre efter en upplysning om
huruvida det var under hans status som ung ädling,
att gå ditin.
Men där fanns inget förbud. Skönt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
