Här lyfter han ur kärr och skog och ängar
den nakna melankoliska gråa ryggen,
en ensam fur i mager mylla tronar
som på en stång en hatt med breda skyggen.
O ödemark, du har mn kärlek vunnit!
Jag älskar stigarna, de mänskotomma,
den flacka hed, där luft och dagar flöda,
där ljung och timjan blekt i sanden blomma.
Och det är maj, och över åsen stormen,
min barndomsvän, den starke sångaren, drager.
Knappt spörjs här liv - i talln en kråka gungar,
en skara får det torra betet gnager.
En vekt och mäktigt jubel mig betager,
för alla fångna känslor öppnas låsen;
och ensam, ensam mellan jord och himmel,
jag vandrar sjungande framåt på åsen.
Dock - sällsamt! - ej allena, ty framför mig
rör sig en kvinnlig skepnad, vän att skåda;
det är som skulle, hemligt vingad, foten
på dammets lätta, vita skyar tråda.
Liksom en stor och ljusröd sol sig tecknar
mot luftens heta blånad parasollen.
Hur kom du, främling, hit till desa höjder,
där nejden syns död åt alla hållen?
Jag följer hennes späda fjät i sanden.
Jag hastar ej, jag vill ej henne hinna -
vem känner, vad på nära håll jag funne?
Där stigen stupar skall hon få försvinna.
Så kan jag tro, när genom dalens vallmor
den stilla kvällens drömsignal är blåsen:
jag såg den kvinna som mitt hjärta väntar
i sol och majvind vandra över åsen.
