Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Påkens och Huggtandens lag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skarlakansröda tunga — det var hans sätt att skratta
— och han såg François komma rusande med en yxa
i handen och springa rakt på den stora hopen av
hundar. Tre karlar med påkar skyndade till och hjälpte
honom att skingra dem. Det tog icke lång tid. Två
minuter efter sedan Curly hade fallit var den siste
av hennes angripare fördriven. Men hon låg där
stympad och livlös i den blodiga och nedtrampade
snön, nästan bokstavligen sliten i stycken, och svarte
François stod lutad över henne och svor alldeles
ohyggligt. Denna tilldragelse kom ofta tillbaka i Bucks
minne och oroade honom under sömnen. Jaså, det
var således sättet. Intet ärligt spel. Faller man
en gång, så är det slut. Nå, då skulle han väl se till
att han aldrig föll. Spitz räckte ut sin tunga och
skrattade om och om igen, och från den stunden hyste
Buck ett bittert och oförsonligt hat till honom.
Innan Buck hade hämtat sig från sin bestörtning
över Curlys sorgliga ändalykt, drabbades han av en
ny prövning. François kom och satte på honom någon
inrättning av läderremmar och spännen. Det var ett
seltyg, ungefär sådant som stalldrängarna brukade
lägga på hästarna därhemma i Södern. Och alldeles
som han där sett hästarna arbeta, så drev man nu
honom att arbeta. Han måste dra François i en
släde till skogen vid dalens rand och sedan vända
tillbaka med åkdonet fullt av bränsle. Men ehuru han
25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
