Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Påkens och Huggtandens lag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
två bröder av den grovraggiga varghundsrasen. Ehuru
de haft samma mor, voro de varandra så olika som natt
och dag. Billees enda fel var hans överdrivna
godsinthet, då Joe däremot hade en alldeles motsatt natur.
Han var sur och inbunden, morrade ständigt och
hade elaka ögon. Buck tog emot dem på kamratligt
manér. Dave ignorerade dem och Spitz slogs först
med den ena och sedan med den andra. Billee viftade
lugnande med svansen, vände sig om och sprang,
då han såg att hans bemödanden voro förgäves, och
han skrek — även det lugnande — när Spitz högg
honom i sidan. Men hur Spitz än manövrerade,
virvlade Joe rundt om och var midt framför honom
med raggen rest på ända, öronen lagda tillbaka,
läpparna förvridna och morrande, slående tillsammans
käkarna så häftigt han förmådde och med ögonen
lysande av en satanisk glöd — en inkarnation av
krigisk skräck. Hans uppsyn var så ohygglig, att Spitz
måste avstå från sin föresats att tukta honom. För
att överskyla sitt nederlag vände han sig i stället
mot den fredlige och gnällande Billee och körde bort
honom till utkanten av lägret.
Mot kvällen samma dag kom Perrault med en ny
hund, en gammal varghund, långsträckt, mager och
utmärglad, full med ärr omkring nosen och enögd.
Men i hans enda öga glimmade en varning mot
närgångenhet, som ingav respekt. Han hette Sol-leks,
27
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
