Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Vildmarken ropar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men ingen av de nu levande hade plundrat denna
skattkammare, och de döda voro döda — och därför
begav sig John Thornton och Pete och Hans med
Buck och ett halvt dussin andra hundar österut på
okända vägar för att börja ett värv, vari lika goda
män och hundar som de hade misslyckats. De
färdades sjuttio mil uppåt Yukon, togo av åt vänster
inåt Stewartfloden, passerade Mays och Mc Question
och fortsatte så långt att Stewart endast blev en liten
bäck däruppe bland de uppstående bergspetsar, som
utgjorde kontinentens ryggrad.
John Thornton frågade föga efter människor eller
natur. Han kunde mycket väl leva som vilde. Med
en handfull salt och en bössa kunde han fördjupa
sig i vildmarker och leva var han behagade, hur länge
han behagade. I likhet med indianerna gjorde han
sig ingen brådska, utan skaffade sig middag under
dagens strövtåg, och om han icke råkade på något
villebråd, gjorde han återigen som indianerna — han
fortsatte sin väg med den säkra övertygelsen att han
förr eller senare skulle finna ett sådant. Och därför
var färskt kött den egentliga vägkosten under denna
långa resa österut, medan slädens last huvudsakligast
bestod av ammunition och verktyg. Och vad tiden
beträffade, hade man ju den obegränsade framtiden
för sig.
För Buck blev det en enda lustfärd, denna vandring
130
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
