Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Vildmarken ropar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
prång på bottnen av en bäck, där en timmerhög stängde
vägen. Vargen tumlade om, reste sig på bakbenen
liksom Joe och alla andra varghundar brukade göra,
då de voro i nöd, reste ragg och morrade, och slog
oupphörligt ihop sina käftar med ett smällande ljud.
Buck anföll honom icke; han kretsade omkring
honom allt tätare och tätare med vänliga försök till
ett närmande. Men vargen var misstänksam och rädd,
ty Buck vägde ungefär tre gånger så mycket som han,
och hans huvud räckte nätt och jämnt till Bucks
bogblad. Han passade ett lägligt tillfälle, satte av med
full fart, och jakten började på nytt. Flera gånger
blev han återigen fast, och samma sak upprepades
om igen. Vargen var naturligtvis i dålig kondition,
ty eljest skulle Buck icke ha hunnit upp honom så
lätt. Han sprang tills Buck var tätt invid honom —
då virvlade han rundt och stannade, men endast
för att fortsätta på nytt så snart tillfälle gavs.
Äntligen blev Buck belönad för sin ihärdighet.
Ty då vargen såg, att den andre icke ville honom något
ondt, började han slutligen vädra honom om nosen.
Och nu blevo de helt vänskapliga mot varandra och
lekte på det nervösa, halvt skygga sätt, varmed
vilddjur försöka dölja sin vildhet. Sedan de fortsatt
en stund med leken, satte vargen av med ett lätt
lopp, som tydligt utvisade att han ämnade sig till ett
bestämt mål. Han gjorde klart för Buck att denne
137
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
