Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Vildmarken ropar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hjälp; hans egen styrka och slughet hjälpte honom att
triumferande behålla livet i en fientlig omgivning,
där endast den starke fick leva. Detta ingav honom
en stor stolthet över sig själv, vilken som en smitta
spred sig till hela hans fysiska varelse. Den yttrade
sig i hans minsta rörelse, talade tydligt ur hans sätt
att föra sig och gjorde hans präktiga päls om möjligt
mera praktfull och glänsande. Hade han icke haft
de bruna fläckarna på sin nos och över sina ögon
och den långa bröstlappen av vita hår nedåt bringan,
skulle man mycket väl ha kunnat ta honom för en
kolossal varg, större än de största av sitt släkte.
Storlek och tyngd hade han ärvt efter sin far S:t
Bern-hardshunden, men det var hans mor, vallhyndan, som
hade givit sin form åt denna storlek och tyngd. Han
hade samma långsträckta nos som vargens, fastän
den var större än någon vargs, och hans huvud var
visserligen något bredare än hans vilda bröders, men
det var ändå ett varghuvud i stor skala.
Han var slug och listig som en varg, ägde vargens
vilda förslagenhet. Hans intelligens var både
vallhundens och S:t Bernhardshundens. Och allt detta
i förening, plus den erfarenhet han hade vunnit i
den strängaste av skolor, gjorde honom till en av de
fruktansvärdaste varelser som någonsin hade
genomströvat vildmarken. Ett köttätande djur, som
numera ständigt levde på bloddrypande kött, var han
141
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
