Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Vildmarken ropar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Ja, formen måste ha gått sönder just då han blev
färdig», sade Pete.
»Ja, sannerligen tänker inte jag på samma sätt»,
förklarade Hans.
De sågo honom gå ut ur lägret, men de sågo icke
den plötsliga och förfärande förändring han
undergick, så snart han kom in i skogarnas gömslen. Där
gick han icke längre så lugnt. Han förvandlades
ögonblickligen till vilddjur, smög sig fram lätt och
ljudlöst som en katt — en förbiilande skuggbild,
som dök upp och försvann bland skuggor. Han visste
hur han skulle dra fördel av varje gömsle, han kunde
kräla fram på buken som en orm, och han reste sig
och högg till lika hastigt som en sådan. Han förstod
att ta ripan ur hennes bo, och döda haren medan han
sov, att i luften fånga småfåglar, som en enda sekund
för sent sökte sin tillflykt i träden. Fisken i vattnet
var icke för snabb för honom, och bävern vid sin damm
var icke tillräckligt försiktig att kunna undgå honom.
Han dödade för att äta, icke av rovgirighet, men han
föredrog att äta det han själv hade dödat. Ett drag
av humor fanns också i hans natur; det var hans stora
förtjusning att stjäla sig på ekorrarna och släppa
dem, sedan han väl hade fått dem fast, varefter de i
dödlig förskräckelse rusade upp i trädtopparna.
När hösten kom, blev det godt om älgar, som
långsamt begåvo sig söderut för att övervintra i lägre
143
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
