Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Vildmarken ropar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fick Buck, där han satt ruvande och sörjande vid
gölen, en förnimmelse av att liv rörde sig i skogen på
ett annat sätt än indianernas. Han reste sig, lyssnade
och vädrade. Långt, långt bort hörde han ett
otydligt, men skarpt gläfs, som åtföljdes av en hel kör
av liknande ljud. Och så småningom kom gläfset
allt närmare och hördes allt tydligare. Även detta
kände Buck igen — han hade hört det i denna andra
värld, som han troget behöll i sitt minne. Han gick
ut midt på den öppna platsen och lyssnade. Det
var ju det lockande, flertoniga skriet från vildmarken,
och det ljöd mera mäktigt och lockande än någonsin.
Han var färdig att lyda maningen, mer än någonsin
förut. John Thornton var död. Det sista bandet
var brustet. Människan och hennes anspråk på
herravälde höll honom icke längre fången.
Jagande efter levande föda i hälarna på de
utvandrande älgarna — så som även indianerna hade
gjort — hade vargflocken slutligen gått över från
strömmarnas och skogarnas land och kommit ända
till dalen där Buck befann sig. Fram över den
månbelysta fria platsen strömmade skaran likt en
silvergrå flod, och midt på platsen stod Buck orörlig som
en bildstod och inväntade deras ankomst. Han stod
där så stilla och så stor, att de blevo häpna och
stannade ett ögonblick. Men så tog den djärvaste mod
till sig och störtade emot honom. Buck mötte anfallet
153
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
