Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Vildmarken ropar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
liga hade lagt sig ned med upplyftade huvud och de
spetsade öronen riktade framåt, andra stodo på sina
fötter och bevakade Buck med girig uppmärksamhet,
och en del av dem lapade i sig vatten ur gölen. Så
närmade sig en långsträckt, mager och grå varg
försiktigt och på vänligt maner, och Buck igenkände i
honom den vilde brodern, som han hade följt ute i
vildmarken en natt och en dag. Han gnällde vänligt,
och sedan Buck hade svarat på samma sätt, vädrade
de varandra om nosen.
Nu kom en gammal mager och i föregående strider
illa medfaren varg fram till Buck. Hunden lyfte
sina läppar för att börja morra, men också de slutade
med att vädra varandra om nosen. Varpå den gamle
vargen satte sig ned, lyfte upp nosen mot månen och
lät höra ett långdraget tjut. Alla de andra vargarna
gjorde detsamma. Och nu kände Buck igen maningen,
som hade ljudit i hans öron från vildmarken. Han
satte sig ned och deltog i tjutet. När detta var gjort,
kom han ut från sin skyddande vrå, och vargflocken
trängdes omkring honom och vädrade och fnyste
på ett halvt vänskapligt och halvt ilsket sätt.
Flockens anförare tog upp det vanliga gläfset och satte
av inåt skogarna. Alla de övriga följde efter,
gläfsande i korus. Och Buck sprang med dem, sida vid sida
med den vilde brodern, och han gläfste som de, medan
han sprang.
155
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
