Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
165
losserna. Då och då voro vi dock tvungna, för att
undvika vatten, som från nilöfversvämningen ännu
här och der fylde sänkningar och kanaler, att för
några minuter vika åt sidan.
Men jag glömmer alldeles bort Patima, den lilla,
svarta Fatima med sina stora, trogna ögon och
ulliga negerhufvud, vår käcka lilla vattenbärerska,
som med sin lerkruka med kallt och friskt nilvatten
på hufvudet trafvade i kapp med pojkar och åsnor
och, så ofta jag såg på henne, drog de stora läpparne
till ett godmodigt, tyst leende. Stackars barn! Blott
sjuårig hade hon redan ett par år dragit sitt strå till
stacken och med sitt springande i solhettan på
te-banska slättens sand med sin vattenkruka, som
svalkat så många européers strupar, förtjent sin
bach-schich. Hon var Mersals dotter. Han sjelf hade
förut varit slaf, men förtjenade nu sitt uppehälle
som ciceron. Lilla Fatima hade sina perlband kring
halsen, ringar på fingrarne och flere bastanta
armband. Hennes mest i ögonen fallande prydnad var
dock en liten, blå glasperla, som satt i ett derför
gjordt hål öfver den högra näsborren. Så ofta jag
nickade åt henne, stack hon upp sin lilla, svarta
hand för att försäkra sig om att perlan satt på sin
plats och log derpå med en viss stolthet.
Vi kommo snart uppför en vall, som dittills
skymt bort utsigten. Der utbredde sig nu de gröna
åkrarne och längre bort sandfälten; der reste sig
framför oss de två sittande kolosserna. De blänkte
och darrade i morgonljuset, och bakom dem drog
den libyska bergplatån en bakgrund i mild
gråskim-rande färgton. Från min barndom var jag väl be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
