Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’248
tynande, darrande ljus tycktes oss vara den sista
helsningen från lif och förhoppning; det var som
om vi der sade dem farväl, som om vi på én stund
ginge att drömma den kungliga mumiens dröm i
hans dystra dödsgemak.
Yi höllo redan de tända facklorna i hand för att
skrida framåt.
Framför oss reste sig en vidöppen hög port,
bortom hvilken allt var inhöljdt i ogenomtränglig
natt. På båda sidor derom lågo grafvarnas vaktare,
den svarte schakalen, vändande sig mot oss med
spetsade öron, såsom om våra steg hade väckt
honom, och öfver dörröppningen utsträckte evighetens
två bevingade genier sina skyddande armar. De
sitta en på hvardera sidan om ingången, och
spetsarne af deras vidt utslagna vingar mötas; den
venstra armen, hvars hand håller lifvets nyckel, sjunker
sakta ned, under det att den högra, hvars hand är
tom och utsträckt, höjer sig uppåt.
I det osäkra, nedifrån upplysande fackelskenet
tycktes de båda genierna andas ett mystiskt lif,
der de i sin befallande, orörliga ställning hålla vakt
öfver ingången, på samma gång skyddande den dödes
sömn och varnande den inträdande, som vill störa
den. Deras anletsdrag äro sköna, den egyptiska
typen, men förandligad; de stora, svarta ögonen, genom
hvilka evigheten blickar, upplysa det dödsbleka
ansigtet, som omslutes af en dunkelt skimrande,
grönblå duk, öfver hvilken en ljusgul strutsfjäder —
sanningens och rättvisans symbol - reser sig.
Jag dröjde länge framför den mörka ingången,
om hvilken Amelia Edwards så sant återgifver Dantes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
