Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JA, DET FÖRSTÅR JAG
— Nej, vi borde förstås brännas upp, sade
någon och spottade föraktfullt.
Den ende som inte sade något var den unge
lantarbetaren Larsson med blåklintsögonen. Han
hade just genom logdörren fått syn på Ebon.
I den nedgående solens gyllene skimmer kom hon
gående på den lilla stigen som ledde genom
ängen. Hon hade en ljus klänning på sig, och
den fladdrade litet för aftonbrisen. Hatten höll
hon i handen. Det fina huvudet var nedböjt som
sökte hon något eller funderade över något. En
solstråle lyste på hennes kastanjebruna hår.
Hon vill inte höra onda ord, tänkte Larsson då
vekt.
Han gick emot henne, och hon lyfte upp
huvudet. De mörkblå ögonen voro fyllda av ljus.
— Jag är glad att fröken kom, sade han nästan
blygt.
När ladugårdskarlen fick se Ebon lyfte han
sin stora näsa vädrande, som tjuren brukade lyfta
sin dreglande mule i ladugården, och klämde i
med en smekande vals. Han kunde spela,
ladugårdskarlen. Barnen fingo maka sig åt väggarna,
och hela golvet fylldes med ens av dansande par.
59
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
