Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 28
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TJUGUÅTTONDE KAPITLET 165
— Förlorad, i det djupaste mörker.
— Och din lykta?
— Slocknad.
— Och bäcken?
— Försvunnen.
— Axel, min stackars Axel, fatta mod!
— Mina krafter äro uttömda! Jag eger icke styrka
att svara. Men tala till mig!
— Mod, — återtog min onkel. — Tala inte, hör
på mig. Vi hafva sökt dig både uppåt och nedåt i
galleriet. Omöjligt att finna dig. Ack! jag har sörjt öfver
dig, mitt barn! Då vi trodde, att du allt jemt följde
Hans-bäcken, gingo vi slutligen åter nedåt, då och då
aflossande böss-skott. Om våra röster nu kunna förena
sig, så är det en rent akustisk effekt! Våra händer
kunna inte nå hvarandra! Men förtvifla inte, Axel! Det
är redan något att kunna höra hvarandra!
Under tiden hade jag reflekterat, och en viss ännu
obestämd förhoppning återvände i min själ. Men först och
främst fans en sak, som var af vigt för mig att känna.
Jag närmade derför mina läppar till muren och sade:
— Onkel!
— Mitt barn! — svarades mig efter några ögonblick.
— Vi måste framför allt veta, huru långt vi äro
aflägsna från hvarandra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
