- Project Runeberg -  Till Jordens Medelpunkt /
208

(1894) [MARC] Author: Jules Verne With: Gustaf Erik Adolf Nordenskiöld
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 35

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

208

Titt JORDENS MEDELPUNKT*

sig för att bättre hemta andan; skyarna likna en
ofant-lig säck, hvari vindarna samla sig.

Jag vill ej tro på himlens hotelser, men kan dock
icke af hålla mig från att säga:

— Det rustar sig till oväder.

Professorn svarar icke. Han är vid ett afskyvärdt
lynne, emedan han ser oceanen ändlöst utsträcka sig
framför honom, och rycker blott på axlarna vid minsta ord.

— Vi få storm, — säger jag, utsträckande handen
mot horisonten. — Molnen sänka sig mot hafvet, liksom
för att krossa det.

Allmän tystnad. Till och med vinden tiger; naturen
liknar en död och drager icke ett andetag. Det slappa
seglet faller i tunga veck utefter masten,"* på hvars topp
jag redan ser en lätt S:t Elmseld fladdra. Flotten ligger
orörlig midt på det fullkomligt lugna vattnet. Men om
vi icke komma längre framåt, hvartill tjenar det då att
hafva detta segel uppe, som kan medföra vår undergång
vid första utbrott af stormen?

— Låtom oss taga ned det, — säger jag, — och
tälla masten! Det är det klokaste!

— Nej, för djefvulen! — utbrister min onkel, —
hundra gånger nej! Låt vinden fatta oss! Låt stormen
bortföra oss, blott jag en gång får se klipporna på
någon strand, om än vår flotte skulle krossas deremot i
tusen bitar!

Knappt äro dessa ord uttalade, förr än södra delen
af horisonten plötsligt förändrar utseende. De hopade
ångorna upplösas i vatten, och luften, som häftigt rusar
åstad för att fylla det tomrum, kondensationen af detta
vatten lemnat efter sig, öfvergår till en storm, som
framtränger från jettegrottans mest dolda vrår. Mörkret
tilltager, och jag kan knappt göra några ofullständiga
anteckningar.

Flotten lyftes upp och ryckes häftigt framåt. Onkel
faller raklång omkull, och jag släpar mig fram till honom.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 13:57:33 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vjjordmed/0212.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free