Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
darrade nnder en förtviflad ansträngning att^resa sig
npp ur stolen.
— Fort, fort! Ellen, hvar är du? För mig
ut! ropade hon.
Men Ellen kände sig förlamad af öfverraskning,
förvåning och fruktan.
Hästens tramp ljöd nu så tydligt utifrån, att man
hörde hvarje slag af hans jernskor mot vägen.
— Fort, fort! upprepade Ingrid ångestfullt och
sträckte armarne framför sig.
Genom en våldsam ansträngning af sin vilja
återfick Ellen herraväldet öfvér sina lemmar. Hon
fattade modren om lifvet.. • Ingrid stödde sig på hennes
vacklande skuldra... Så skredo de genom rummet
och ut genom dörren.
I det ögonblick, de trädde ut i det fria, såg Ellen
i det klara månskenet den sista skymten af en
ryttare i bredskyggig hatt och kappa. Han hade redan
passerat förbi kojan, och försvann just nu bakom
granarna i skogen.
— Min son! utbrast Ingrid med qväfd röst, tog
några steg framåt, som om hon velat skynda efter
honom,sträckte armarne efter den flyende gestalten ...
och sjönk ned på sjön.
— Arnold, Arnold! ropade Ellen utom sig och
ilade ned mot grinden.
Men hofslagen bortdogo i fjerran, och flickans
röst hann ej ryttarens öra. Han var borta.
Ellen stod ett ögonblick, tvekande om hon borde
skynda efter den obekante, hvilken hon i sitt
exalterade tillstånd på god tro antog vara sin broder.
Men modrens belägenhet afhöll henne från ett sådant
fruktlöst försök.
Hon skyndade tillbaka till Ingrid, som låg
medvetslös utsträckt på marken, gned hennes tinningar
med snö och kallade henne vid alla de smeknamn, som
hennes barnsliga kärlek förmådde uppfinna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
