Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Prosadikt och ungdomslyrik - Novellutkast och fragment. -- Singoalla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äventyr och verklighet, såsom exempelvis i De la
Motte Fouqués förtjusande Undine, som för övrigt i
sin skogsstämning och i motivet av riddarens
dubbelkärlek till den jordborna, hårda Bertalda
och till den vana, älskliga skogsvattunymfen
företer vissa flyktiga likhetsdrag med Singoalla,
ehuru ton och anläggning äro helt andra.
Efter denna gärd åt prosan, är emellertid
författaren snart åter uppe på sin vinghäst,
givande en djupt poetisk tolkning av hypnosens
verkan och av de gamla minnenas återvaknande
hos riddaren.
»Den hemliga kraften verkade nämligen så, att
riddarens vilja, så stark och oböjlig den annars
var, underordnade sig gossens, ja, sammansmälte
med dennes till en. Riddarens själ såg in i
Sorgbarns, såsom den trogne tjänaren ser i sin
herres ögon vad han vill, tänker och känner.
Snart skulle den hemliga kraften verka ännu
djupare. Såsom i det växande trädet årsringarne
bilda sig kring kärnan och förtorka i den mån
nya sådana lägga sig omkring de gamla, så växer
omkring det mänskliga väsendets kärna årsringar
av lidelser, känslor och tankar, som var efter
annan förtorka, medan nya lidelser, känslor och
tankar lägga sig utomkring de vissnade och saftlösa.
Men själens äldsta årsringar äro dock de som ligga
närmast dess kärna; därför äro barndomens minnen så
ljuva: de äro närmast andens hjärta. Medan nu gossen
förde Erland mellan skogens stammar, trängde den
hemlighetsfulla kraften allt djupare in i hans väsende,
från årsring till årsring allt närmare kärnan; och
allt som den inträngde, livades på nytt de förvissnade
och förgätna lidelserna, svällde de åter av livssaft
ur minnets rot. Erland blev densamme, han var för tio
år tillbaka, då han plockade blommor vid bäckens rand
med den bruna flickan. Skuggan, som dvalts i hans
själs avgrund, steg upp i känslans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
