- Project Runeberg -  Folkdiktning, visor, folktro, sägner och en svartkonstbok. Andra samlingen /
96

(1881) [MARC] Author: Eva Wigström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Immelen; då såg han skogsnufvan, lång som en fur, stå
vid skogsbrynet och buga och nicka till honom. Han
var en muntergök, som ej var ängslig af sig; derför
helsade han igen: »God dag, god dag! — Jag har
ingen hustru», sade han, »derför kunde det vara bra
att ha en, som är så der liten och nätt!» Hon
förstod att han bara gjorde narr af henne och ej stod
att locka, derför gick hon sin väg.

En annan dräng af mina bekanta såg henne en
dag inne i skogen sitta och plocka på sitt linne, han
kom rent vilse och hade svårt att hitta hem. Stundom
hör man det dåna i skogen, det är hon som skakar
sin pels; och då skogen är full af imma, är det hon
som byker.

Per Bengtson i Lilla Björkeröd, han som dog
i fjol vid larsmessetid, gick en hel natt i ring i
skogen, villad af skogsnufvan, som än var före, än bakom,
än bredvid honom och ropade honom vid namn.

En tjärbrännare, som jag kände i min barndom,
hade en natt fått besök af skogsnufvan, och då hon
kom honom för nära och ville veta hvad han hette,
svarade han: »Säl» och så tog han brinnande tjära
och kastade på henne. Hon till att skrika på sin
man: »Urhatt, Säl brände mig!» — »Sälgjordt är
välgjordt!» svarade då en röst, ty se, Urhatt trodde
att hon sjelf bränt sig.

En torparekvinna från Glimåkra såg skogsnufvan
ett par gånger. Den första gången var det vinter
och djup snö; hon var klädd i blå kjol, fjelatröja[1]
och hvit snibbklut liksom en vanlig göingekvinna, så
menniskan, som såg henne, i början trodde att hon
var en like. Men då den främmande ej sade ett
enda ord och ej gick på den banade vägen, utan på


[1] Tröja med skört.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:24:16 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/wefolkdik2/0104.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free