- Project Runeberg -  Folkdiktning, visor, folktro, sägner och en svartkonstbok. Andra samlingen /
215

(1881) [MARC] Author: Eva Wigström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

så vi voro sockenbarn. Men, som sagdt, jag blef
väckt andra gången, och äfven nu lade jag mig igen;
då tog rået mig — ty ett sådant var det — och
slängde mig ur kojen ned i backen, så jag såg sju
solar för ögonen. Nu föll det mig ej in att vara
ohörsam, utan jag gick genast in i ruffen, för att göra
upp eld och värma upp ärterna, fast klockan ej var
mer än fem. Styrmannen kom upp, men sade
ingenting, så jag kunde förstå, att äfven han hade blifvit
väckt och varnad. Men om en stund kom kaptenen,
och då han såg eld i ruffen, började han läsa sina
norrbaggaböner, men svordomarne hörde upp, då jag
sade honom hvem som befalt mig att skaffa.
Styrmannen sade honom äfven, att det visst var bäst att
ge folket mat, medan vi ännu hade tid, ty det torde
nog hända, att vi snart finge annat att tänka på.
Kort sagdt: Vi hade ej väl fått ärterna i oss, förrän
en rasande storm utbröt, och den varade i tre hela
dar, under hvilken tid vi ej hade eller kunde ha eld
uppgjord.

För tjugotvå år sedan, alltså 1858, förde jag min
egen skuta. Jag kom från Bremen med tobakslast;
jag hade godt väder och höll kurs på Öland, ej anande
någon olycka, då jag just, som jag sitter vid rodret,
får se något, som jagade mig en kall kåre nedåt
ryggen: Ett par steg ifrån mig, stödd mot relingen,
stod en liten pojke. Hufvudet, på hvilket han hade
en röd mössa, lutade han mot ena handen, och med
den andra torkade han sig ideligen i ögonen; det
syntes tydligt att han rigtigt gret. Drucken visste jag
att jag ej var, ty genom en förseelse hade sprundet
blifvit slaget ur vårt sista romankare, och all rommen
hade runnit ut. Jag visste ej, om jag skulle tro mina
ögon och ville se, om flere än jag kunde varsna rået
eller tomten. Jag lemnade rodret åt styrmannen och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:24:16 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/wefolkdik2/0223.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free