Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
någon ryckte upp bränneridörren, och då måste den kloke
afbryta sin maning, men han lofvade, att ville hexan ej
visa sig, så skulle hon få känna på hans magt. Han
slog grädde, jäst, bränvin och annat, som var förgjordt,
på ett pannjern och stekte det öfver eld, och hvad han
så för öfrigt hade haft för konster med pannjernet, är det
då säkert att hexan ej kunde sitta under hela fjorton dar,
så skållad blef hon. Men under den tid den kloke fans
i gården, hade hon bud på bud der, än i ens namn, än
i en annans, för att få låna något. Till sist kom en
gammal tiggarkärring och bad om så mycket bränvin,
som hon kunde bära i ett nötskal; hon skulle ha det till
sitt sjuka öga, föregaf hon, men man var på sin vakt,
och så blef förhexningen upphäfd.
Det hände dock sommaren derpå, att hustrun der i
gården kom för något, som, efter hvad man trodde, var
utkastadt för mannen, och som gjorde att hon fick den
hiskligaste tandvärk, hvilken dock botades af en vår orts
kloke, som var mycket snäll i sådant. Han lät vanligen
den sjuke peta sina tänder med tre små träpinnar, så der
kom blod på dem; derpå borrade han tre hål i
korsvirkes-timret i sin stuglänga och slog in pinnarne der. Hjelpte
det ej genast, så fick den sjuke röka ur en kritpipa, som
mannen derpå slog i tu.
Här finnes också folk som påstå, att om man från
ett växande träd skär sig en liten splint innanför barken,
petar tänderna med splinten och sätter den åter in der
den togs, så fäster man tandvärken vid trädet. Men man
skall välja ett träd på en plats, dit man ej sedan mera
kommer för nära.
Sjelf har jag känt ett par aktade och hederliga
bondfamiljer, i hvilken konsten att med några få ord stanna
blod på både menniskor och kreatur gått i arf. Det är
ej något ondt, som då åberopas, ty så mycket sade mig
en man i slägten, att jag kunde förstå att det var gudliga
ord han brukade, och han sade äfven, att de voro så
vigtiga, att han för sin del fann det betänkligt använda dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
