Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
folket i gården. De kommo ofta för att låna bröd och
«dricka», och då detta aldrig nekades dem, återgäldade de
rikligt lånet. Så hade de en gång lånat ett ankare dricka,
och då de återbetalte lånet, sade de, att om ingen tittade
i ankarets sprundhål, så skulle dricka aldrig tryta i gården.
Så länge detta vilkor uppfyldes, tappades år ut, år in af
ankaret, som aldrig upphörde att rinna. Men så kom der
i gården en piga, som ej kunde styra sin nyfikenhet; hon
kikade ned i sprundhålet och såg, att ankaret var fullt
af spindelväf, och från den dagen kom der ej en droppe
mer ur kärlet.
En annan gång hade pyslingarne vid deras
brödbakning brutit sönder sin grissla och lagt den utanför högen.
Gårdens dräng, som gick och plöjde der bredvid, såg det,
tog grisslan, lagade och lade den tillbaka der han tagit
den. Efter en stunds förlopp var grisslan borta; men på
den plats hon legat fann drängen en stor vacker kaka af
det finaste rågmjöl.
Om en i vår tid afliden skånsk godsegare går sägnen
i de trakter, der han hade sina gods, att skogsnufvan
hade lockat honom till en kärleksförbindelse med sig, så
han ofta mötte henne i skogen vid sitt ena gods. Så
hade det fortgått någon tid, tills hon rigtigt fått honom i
sitt våld; men så nästa gång han kom på mötesplatsen,
ropade hon på sin man, som skall heta Erik. Nu var
herremannens siste timme slagen, ty nu fick han, som
man säger, dansa för mäster Erik så länge der fans en
gnista lif i den arma menniskan. Detta kunde man se
då liket fans i skogen, ty på den plats det låg, var
marken hiskligt upprifven, och den döde illa medfaren, så
han var svartblå på kroppen.
Bland de många sägner, som gammalt folk förtäljer,
finnes äfven en och annan ur vår historia. Så berättas
nere på malmöslätten, att år 1715 hade presten i Östra
Torp skickat sin dräng med säd till «siktmöllan» i
Trelleborg, för att få malet och siktadt till julbaket. Då drängen
var på hemvägen med två stora säckar mjöl, träffade han,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
