Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bokhållare hade han aldrig haft. Och stilig var han:
ingen människa hade sett så eleganta halsdukar som
hans — de skeno i alla regnbågens färger.
Flickorna voro rent galna i honom, alltid var han artig och
alltid hade han ett glas malaga för de rika
kvinnorna och en bäsk för storgubbarna liksom en buss
eller en strut snus för småfolket.
Handlaren ville inte gärna släppa honom, utau
bjöd allt högre lönevillkor — men kunde ju inte
förneka, att det var klokt af pojken, att han ville in
till staden och bli praktiserad. Sta’n är ändå sta’n.
Men han sörjde Arvid djupt — det sa’ han själf,
och han hade tagit löfte af honom, att han skulle få
honom tillbaka om ett par år.
Det var en till, som sörjde vid Arvids afresa:
det var skollärarens Ingeborg, för hon och Arvid
hade varit såsom fästefolk — till stior harm för
Arvids mor, som sa’, att Herren ville alla sina skapade
varelser väl och såge gärna, att det gick dem väl i
detta lifvet och i det tillkommande. Och hon visste
så klart, att det var Herrens vilja, att Arvid skulle
ta’ nämndemannens Hanna, som hade fullt i både
kistor och skåp: människan ska’ inte visa från sig
Hans skickelser, om de äro goda eller onda. Men
Arvid sa’, att en skickelse, som var rödhårig och
snedögd, kjom inte från fullkomlighetens källa, och
att den enda af apostlarna, som hade varit rödhårig,
var Judas.
“Men han var också den enda af dem, som
gjorde affärer”, sa’ gumman.
Ingeborg och Arvid voro inte ringförlofvade.
Arvid tyckte de skulle vänta, tills han hade något
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
