Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sin stugulänga, och hur gubben klockarfar svor
öfver mig. De blefvo allt mer högljudda och
stojande.
Och s& kommo de ut, först Erland och s&
gubben. Erland skulle gå hem och gubben följde
honom på vägen. Han skulle ju se på den präktiga
vaken, som Erland hade huggit opp. Jag var inte
långt från dem.
Hur de nu stodo där och dividerade, togo de
öfverbalansen och plumsade ner i den stora vaken
båda två. För en stark karl i vanliga förhållanden
skulle det ju ha varit den ringaste småsak att krafla
sig upp. Men nu voro de “lite i hättan” — och
inte så lite ändå — och tämligen välfödda och oviga
och tungrodda.
Det blef ett förfärligt kakalorum, och gubben
skällde ut Erland alldeles förskräckligt.
“Du äst en mandråpare af begynnelsen”, sa*
han argt, “det är hvad du äst. Och nu få vi dö
här och aldrig mer fira den heliga julkvällen. Dra
upp mig, din fähund!*’ röt han.
“Jag kan inte komma upp själf!” jämrade sig
Erland.
“Åh, du milde Skapare! Alltings uppehållare!
Våra själars saliggörare! Och förlåt oss våra
skulder — Det är rätt åt dig, som lider det dina
gärningar värda äro, men jag hafver intet ondt gjort,
ditt kräkpulver. Och min stackars lilla Eskilina!
Som ett lam utan herde — mitt blod komme öfver
dig och dina barn!”
Nu var det jag, som ryckte in på skådebanan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
