Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Snåljoben,
När alla människor i byn kallade Jeppa för
“Snåljoben”, kan hyar och en förstå, att de fattiga
inte sleto upp hans trösklar.
Det var en besynnerlig kurre.
Han hade aldrig vurmat för mer än en ting.
Och det var musik. När han som barn fick följa
med far till grannsocknen, där det fanns orgel i
kyrkan, satt pysen alldeles likblek, under det där
spelades, och endast de tindrande ögonen förrådde
glöden i hans inre. Men när han se’n kom hem,
blåste han de märkligaste melodier på pilpipa och
satte två extra strängar af snodd sytråd på
drängens psalmodikon.
Snart gjorde han fioler af cigarrlådor och bytte
sig till strängar af snickaren för svinfötter, som han
tiggde af modern.
Men inte kunde nämndemannen tillåta sin
Jeppa att bli birfilare; af spelmän blir det ju aldrig
folk utan bara elände, det kunde man ju bäst se på
snickaren — han hade spelat så han ägde hvarken
bord eller bänkar.
Och sedan gubben på Jeppas rygg slagit sönder
ett par riktiga fioler, som sonen skaffat sig, blef
Jeppa liknöjd för allt. Ja, efter faderns död tog han ut
sitt arf, köpte ett litet hus vid kyrkan, skaffade sig
SIS
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
