Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rotehjonets jul.
“Ingen människa kan se Jehova och lefva”,
heter det i skriften. Och när hans tjänare Moses hade
talat med honom på Sinai berg och andfått lagens
taflor, sken Moses’ ansikte för folket.
Ingen kan heller se Herrans tjänare dödsängeln
och lefva. Dennes förebud, sjukdomen, träder
däremot tidt oss till mötes; men hvar gång det sker,
gripas vi af en rysning, en aning öm det majestät,
hvars bud han går.
Och de, hvilkas lott i lifvet det vardt att ofta
se honom vid plågolägrets hufvudgärd, få ett
egendomligt återsken öfver sitt anlete.
Detta varder blekt och vissnadt — ett
pergament, därå ett uppmärksamt öga kan läsa lifvets
dystra saga; blicken blir spanande, djup och dunkel
som en källa i ett grifthvalf; leendet blir vemodigt
som en halfvissnad ros på en grafkulle, och
händerna bli hvita, men magra — alldeles som de redde
sig till att läggas i dödsängelns, när han fattar dem
för att leda den sista färden öfver det mörka djupet.
Men där hvilar ock öfver dragen ett lugn, som
ej låter sig rubbas af hvardagslifvets små
bekymmer, hvilka blicken halkar öfver för att endast fästa
sig vid det, som bidar densamma bak grafvens
mörka förlåt.
236
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
