Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rosa blifvit! Aldrig hördes hon helle rmer klaga
öfver det tråkiga kontorsarbetet.
Sofi hade ibland hört människorna kalla Rosa
kokett. Men om Rosa försökte behaga, så var hon
i alla fall lika mot alla; mot herrar och damer, mot
gamla och unga var hon lika blid och vänlig . . .
Det måste ju också vara härligt att blifva omtyckt
af alla såsom Rosa . . . omtyckt och beundrad!
Gingo icke Greander och Woller där och betraktade
hvarandra med »rivalers bistra blickar,» såsom det
hette 1 romanerna. Men ingen kunde påstå, att Rosa
gaf någondera företrädet; hon var lika mot dem
som mot alla andra.
Sofi fann detta nästan lika intressant som den
mest spännande berättelse: man kunde ju aldrig veta,
huru »kärlekens vägar slingrade sig.» — När hon
vände sig om för att taga upp sin bok och fortsätta
sin afbrutna läsning, blickade hon händelsevis öfver
fönsterskärmen ned mot gatan. Där såg hon Rosa
komma ut genom porten. En ung man, som
förmodligen väntat på henne, gick fram, hälsade, vände
om och sedan vandrade de bort tillsammans.
Trots den osäkra belysningen från gatlyktan
kände Sofi igen Gustaf Ehrendt. Hon böjde sig fram
mot fönstret och tryckte ansiktet platt mot rutan
för att riktigt öfvertyga sig därom. — Å, nå, detta
var således förklaringen till lyckoskenet öfver Rosas
ansikte!
»Är mamma här?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
