Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVI.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
djärfva leende: hvad visste de fina damerna om huru
lifvet verkligen var . . ,
I det fladdrande röda skenet från ugnen och det
gula med de långa skuggorna från den osande lampan
på bordet fick kvinnan ett underligt, fantastiskt
utseende. Det djärfva ansiktet och den kraftiga
gestalten tycktes förstoras, växa ut, förena sig med
skuggornas och vrårnas mörker. Hon blef något
stort, hemlighetsfullt, förskräckande som lifvet själft.
Darrande steg Maria upp, tackade och sade farväl.
Kvinnan kastade en schal öfver hufvudet och följde
henne ut, knuffade undan en drucken karl, som ställde
sig i deras väg och slungade fram ett »vet hutl» till en
annan, som räckte ut handen för att taga i Maria.
Kanske hade Rosa gått hem. Ångesten dref
liksom med piskrapp Maria genom de mörka gatorna.
Men Rosa fanns icke hemma, I stället väntade
henne där ett bref. När hon med darrande händer
slet upp kuvertet, läste hon några i hast med
blyertspenna skrifna ord af Gustaf Ehrendt om att Rosa,
som var återfunnen, låg på sjukhuset. Och hon
ilade dit. —
Allt som därefter hände föreföll Maria otroligt,
förvirradt, som en dröm och liksom drömgestalter
skymtade människorna fram för henne.
På sjukhuset fann hon Rosa medvetslös i
feber-yrsel. Sjuksköterskan bytte om ispåsen på hennes
hufvud och hviskade, att statsrådet Ehrendt, som
händelsevis varit där, när den unga fröken blifvit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
