Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HELGA WISBECK
gladts tillhopa och hela tiden samlat till det bo
de skulle bygga, när han fått sin domsaga.
Helga blef så småningom tyst. Hon begrep
icke konst, och hon stod utanför allt detta, som
skett under hennes långa knogiga studieår, då hon
läst, tenterat, gått på sjukhusen, tagit examen.
Utomlands hade hon bara varit som färdig läkare
på en kongress, därifrån mindes hon endast
vetenskapliga föreläsningar och diskussioner, banketter,
artiga kolleger. Aldrig hade hon köpt någon
bronslampa för att det var så vackert väder och med
tanken, att den skulle lysa på ett älskadt ansikte
under vinterkvällarna. Hennes lif syntes henne
plötsligt trumpet och futtigt och alltför högtidligt.
Till sist kom man till Elisabeths ateljé, som
gick genom bägge våningarna och nu var fylld
af ett bländande solljus. Den var endast arbetsrum,
blott ett hörn med en gammal djup vinkelsoffa
och ett bord framför var ägnadt hvilan. Här
hängde skisser till porträtt, som blifvit berömda,
och flera studier till det själfporträtt, som för en
tre, fyra år sen slutligen gjort konstnärinnan till
ett namn. En af dessa studier tycktes Helga ännu
vackrare än det fullbordade porträttet, hon blef
stående framför den länge och vände ofta åter till
den. Hufvudet var i half profil, vackert böjdt, det
låg ljus öfver den höga pannan. Det var en
sådan blandning af allvar och grace, af tänkande
och kvinnlighet i detta utseende, att hon måste
älska det, som det vackraste hon sett, trots att
modellen ingalunda var någon skönhet.
— Du ser på den där? sade Elisabeth plötsligt,
10. — Helga Wisbeck. 145
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
