Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HELGA WI S BECK
det emedan ett af dessa hjärtan gjort sig loss och
gått sin väg.
Efter en stund kom Helgas svar, sakta och
skyggt:
— Du gör honom orätt.
Elisabeth reste sig upp till hälften och hennes
ögon slogo ner i Helga.
— Hvarför tar du för gifvet, att jag talade
om hans? kom frågan snabb.
Ett ögonblick härskade kaos i Helgas hjärna.
Hvarför? vet jag det?
— Brukar det inte mest vara »hans»? frågade
hon så tillbaka.
Elisabeth sjönk åter ner på soffan. Hon
smålog litet.
— Jag tror du jämför m i n man med de
tredskande barnafäderna i din praktik! Det skulle han
veta om dig, som han beundrar så.
— Jag råder dig, sade nu Helga afslutande,
med fullt återvunnen yrkesvärdighet, att inte fastna i
grubbel öfver hur det blifvit så eller så, det är ju
till sist inte så viktigt. Utan ställ det till rätta.
Inte skall du, hans hustru, behöfva många ord till
det. Men så länge han ingenting anar af dina
farhågor får man inte begära–
— Tyst, ingen får säga honom dem, när han
inte förstår det själf. Du vet, han talar så mycket
om döden, han läser så mycket, min själ och min
pappersknif är slöa af alla filosofer vi skurit upp,
men när jag kom hem, med döden inom mig, så
begrep han ingenting. »Om det finns någon
anledning att oroa sig», det frågar han dig om!
148
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
