Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HELGA WI S BECK
älskat andra, men han var rädd att göra det, märkte
plötsligt att han fruktade alltför mycket att
behöfva höra henne säga ja. Då skulle ju med ens
försvinna det han älskade mest hos henne, detta
drag af Jeanne d’Arc. Och det fick hon ju endast
förlora till honom, ja till honom.
Men han hörde sig själf likväl säga: har då
alla andra mäns kärlek tyckts dig orimlig och
skamlig utom min?
— Utom din? upprepade hon, hvad menar du
med det? Den ägde jag ju aldrig. För öfrigt
har jag aldrig sagt så, Gud vet hvad jag har
sagt för tok i dag. Hon tog sig öfver pannan,
en känd gest, och han mindes en replik i ett
studentlag: andra kvinnor tar sig för hjärtat, när
det är något, som står på.
— Kanske, sade han, Helga, att det kan vara
någon glädje att veta, att du äger den nu.
I samma nu som dessa ord nådde henne, fick
hon syn på stationshuset borta å den mörknande
snöslätten, och genom ögonblickets stora ljufhet
och förvirring sköt minnet af den plikt hon icke
fyllt.
— Snart är vi framme, tänkte hon, ack hvad
är det med mig? jag låter allt drifva, jag har icke
sagt något om Elisabeth. Skall jag våga behålla
dessa få minuter för mig själf, hon har ju ägt
hela lifvet? Man kan ju alltid skrifva, fortfor hon
att kompromissa, det går lika bra — nej, det
går inte.
— Krister, sade hon beslutsamt, och svarade
158
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
