Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HELGA WI S BECK
löst af dig att förödmjuka mig så som du nu gör,
blott för att det passar dina syften.
— Helga, hvad går åt dig, jag känner inte
igen dig i dag! Jag vet mycket väl, att du är en
fanatiker, att du är hetsig af dig och har mycket
litet tålamod, särskildt med kvinnosvaghet, emedan
den på något vis sårar dig själf. Men kära du,
jag är öfvertygad om, att ifall där är något
kvinnorna behöfver, så är det, att man begär mycket
af dem, om det också sker med otålighet. För
en kvinna borde intet vara lättare att bära än vrede
öfver att hon icke nådde upp till de kraf man
ställde på henne. Vi män har i alla tider trott er
om så litet, och vi har aldrig observerat att vi
samtidigt fordrade ganska tunga och svåra ting af
er. Men i våra onda ögonblick har vi låtit er
veta, att aldrig i evighet nådde ni våra höjder.
Jag tycker därför att din vrede borde väcka
upprättande och välgörande.
Men Helga blott tänkte på alla dem, hvilka
hon stött ifrån sig, emedan hon icke kunde förlika
sig med att de voro svaga, vanliga kvinnor rätt
och slätt, sådana Gud skapat dem.
— När de icke voro såsom mitt högmod
fordrade, då var mitt hjärta hårdt mot dem äfven
i deras nöd, tänkte hon och gisslade sig själf.
— Inte sant, jag har rätt? tog han upp igen,
då hon icke svarade.
— Tala vackert kan du nog, men du snuddar
inte en gång vid det som verkligen är, sade
hon. Ack, det är bäst att du låter mig vara
alldeles.
180
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
