Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I-IELGA WISBECK
nes ansikte var korsadt af fula veck, gammalt och
afskräckande.
— Mamma, sade hon, ja, mamma kan väl ligga
där och dö utan annan hjälp än Gunilla, det gamla
kräket. Och snart ligger jag där likadan, och då
skall jag dö utan hjälp och inte besvära nån —
kvinnlig doktor.
Helga smålog litet
— Jag skickar hit Cornelia i alla fall, sade
hon, för Rosa kan väl inte ge morfininjektion.
Rosa skämdes plötsligt inför denna lugna
vänlighet.
— Jag kan inte hjälpa att jag är sån, för jag
måste, sade hon bittert.
— Jag vet, sade Helga.
I detsamma knackade det på köksdörren, och
en stor, skäggig karl i snygga kläder stack in
hufvudet genom dörren. När han tog af sig
mössan, såg Helga, att han hade yfvigt grått hår.
Rosa flög bokstafligen långt tillbaka i rummet.
— Farsan, hviskade hon, Herre Jesus.
Helga drog sig tillbaka för att afvakta
händelsernas utveckling. Hon hade icke drömt om att
här sammanträffa med någon, som gjorde anspråk
på detta tilltalsord.
— Jaså, du känner igen mig, sade mannen.
— Pappa är väl likadan.
— Ja, sade han, och mönstrade sin dotter från
hufvud till fot, och du är precis sån, som jag
tänkte du skulle bli. Jag har nog hört talas om
dig, må du tro. Hur är det me’na? Skraltigt, har
jag hört.
252
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
